Det känns som min blogg har förvandlats till en deppblogg.. Orkar verkligen inte blogga. Men inte därför jag gråter. Som många redan vet är jag inne i en djup depression och mitt liv går i vågor. Jag kan inte påstå att jag är lycklig, att jag mår bra, men jag fejkar. Jag fejkar mina skratt, mitt leénde och min vardag. Kanske för att jag är rädd att ingen skulle bry sig. Jag tappar orken av att leva, och känner ingen ork längre att kämpa. Har ingen vilja kvar att stanna kvar på jorden. In och ut på sjukhus, hos psykologer. Piller hjälper inte, hjälper inte att gå och prata med någon, eller att mina vänner säger att dom finns.. jag berättar för dom och ingen förstår vad jag menar. Det finns ingen som vet, ingen som förstår eller tror.. Jag har panik hela tiden. Jag känner mig instängd och jag kan bara rasa ner på golvet mitt i allt och bara skrika.. Önska i det ögonblicket att jag var någon annanstans än den plats jag är nu på jorden. Jag har försökt så många gånger, och jag vet att jag är stark. Men jag har börjat inse att jag är alldeles för svag för att ta mig upp igen. Allting kvar varit med om, inte konstigt att jag mår såhär. Det finns inget positivt i mitt liv längre, hur mycket jag än försöker se framåt. Mina vänner kämpar för mig, min familj också. Utan dom hade jag inte suttit här. Har ingen ork kvar att leva, inte på den platsen jag är på nu. Folk ser inte, folk blundar för dom är rädda.. Lika rädda som jag. Att vakna upp på morgonen med en klump i magen och bara se hur tomheten tar över. Mår man såhär är det inte så lätt att bara tänka " men jag är bara på dåligt humör, en dålig dag ". Så många gånger jag brustit ut i gråt, så många gånger jag stannat hemma från skolan för att jag inte orkar. Saker som går ut över andra, som egentligen inte alls är meningen. Vad är det för liv? Jag ville se en förändring, jag kämpade för allt i världen. Men jag sitter här nu, men tårar som aldrig vill sluta rinna. Jag ville göra illa mig själv, jag gjorde det.. Men ärren har börjat blekna bort. Jag kan vakna mitt i natten och försöka gnugga bort ärren. Att bära på såhär mycket smärta tar på krafterna, allt blir skit. Det är så jobbigt.. När folk säger att dom mår dåligt, och vill ta sitt liv känner jag bara hur arg jag blir. Folk som inte vet hur det känns att må såhär. Jag väljer att inte vara som alla andra, men hur mycket jag än ler, hur mycket jag än försöker så blir jag bara smuttskastad. Det är svårt att skriva när jag vet att ni inte förstår hur det egentligen är.. Hur det var.. Och hur det alltid kommer bli.. Orkar bara inte skriva mer..

..jag vet inte vad jag ville med detta inlägg, antar att jag skrev det ihopp om att gud skulle se mig, eller att någon skulle förstå. Kanske.. Kanske inte.