jag älskar barn, men just nu vill jag bara vara själv. tankarna går till familjen, hur mår ni hemma? har ni det bra eller dåligt? även fast jag inte vill tänka så, det var ju faktiskt dem som av sa sig faderskapet på mig. det var ju inte jag. jag har ju inte gjort något fel.

tankarna flyger runt, varför tänker jag såhär? vad har jag gjort för fel som gör att mamma coh pappa bad socialtjänsten att lvu:a mig? orkade de inte med mig? var jag deras oönskade dotter? vad är det som händer? jag hänger inte med för fem öre längre..

och kärleken? va hände där? trodde du tyckte om mig, men det gjorde du väl inte,. jag tyckte om dig iaf. men visst, det är ju så ibland, allt går inte som man själv vill. det är lite tråkigt det, men man får väl ta de antar jag.

och sen det där med kompisar som kommer och går, skulle vilja ha några riktigt nära vänner man verkligen kan prata med allt om. men det har jag inte. ensamt ibland.