Vad är en äkta vän egentligen?
Well, jag har en fråga till er, men jag kommer också säga vad jag tycker här nedan!
Vad är en äkta vän egentligen? Vi träffar nya människor hela tiden.. Vissa blir våra vänner för livet, vissa blir bara någon vi känner eller vet vem personen är. Men vad är en äkta vän? Är en äkta vän en sån som ska stötta en när man har det jobbigt, eller svika en när man behöver personen som mest? Alla har vi någon gång haft en bästavän, kanske inte alla eftersom dom aldrig fått chansen. En bästavän som alltid funnits där, som torkat bort dina tårar och sagt att allt kommer ordna sig. Enligt mig är det en äkta vän, en sån man kan lita på. Känslan när man kan berätta allt för den personen utan att vara orolig för att nästa dag vet alla om det.
Jag har många vänner, och några bästavänner... det räcker. Jag har vänner som jag växt upp med och vänner som jag lärt känna under sommaren. En äkta vän, eller en bästavän whatever vi alla söker någonting äkta hos personen ellerhur? Så varför inte tänka på att vara en bra vän själv. Att vara en äkta vän utan att någon ska bry sig eller hitta fel hos dig eller personen. Att få dela glädje, lycka och även sorg med personen, det är en grym känsla.
DU kommer alltid vara du & du kommer allitd vara en äkta vän bara du försöker du med. Jag vet inte vad jag ville få ut av detta inlägget med varken en krönika eller bara ord kan förklara. Acceptera dina medmänniskor och var en bra vän. Var snälla mot varandra, och behandla människor som du vill bli behandlad själv! Det är de viktigaste...
Sann historia, sanna tankar.
Jag är sjutton år, 47 kilo lätt, skinn och ben, men spegeln äter upp det positiva som jag ser, lämna mig ifred för jag orkar inte mer, två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem så, spottar ut skam, jag lever med en fiende lever med en nattsvart känsla så vidrig, men känns som döden knackar på när man är ensam. Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan, tänk di...g en massa människor som samlas runt dig och pekar ut alla dina fel som ett mönster. Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet, det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster. Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna. Sömnlös, hoppet hoppade av första chansen det fick så jag mår botten idag. Våra liv kan kännas tomma och iscensatta tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas det äter upp mig inifrån, självkänslan ligger i respirator så skadad och väntar. Den positiva lilla tjejen är försvunnen, blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker, varför spelar spegeln ett spel mot mig? Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig? Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang, när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band? Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp. Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra. En osynlig 17-åring vore allas dröm men inte på det sättet det skeppet har gått på grund, låt mig inte sitta själv idag igen, låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem. Blickarna i korridoren är som knivhugg i låren, det är sånt som får mig att överväga resan till båren. Tonåren, som skulle vara något bra varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar? Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel, det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel, det finns ingenting som går upp, allting går ner, bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
när vi tappar mobilen får vi panik , när polarn ramlar dör vi av garv
- kaoz.
dont be the reason she doesn't trust guys.
- godnatt.
Jag följer inte andras fotspår, jag skapar egna.
När ingen ser på kan jag gråta i smyg.
Vinden e kall jag känner det nu
På grund utav saker som hände förut
Jag ändrade slutet på sagan som alltid
Skulle fortsätta men nu har det fallit
Slutade aldrig att kämpa men du gick
Så alla våra löften e det du som har brutit
Jag knatar i cirkeln
Försöker att bygga men har inget virke
Livet det faller i delar jag letar i motvind
Känner inte alls igen mig
Jag stretar emot mina principer
Och allt som jag står för
Tvivel tar över e det allt som jag går för
E detta allt som jag går för
Blundar för allt som har hänt och jag går
Ifrån mina minnen jag dränkte igår
Vill inte se sanningen för
Bilden blir fel om handlingen dör
Vandringen för mig framåt men stegen jag tar
Känns som dom tar mig tillbaks
Klara'nte av men jag måste nu klättra
Har letat men finns inga plåster för detta
Dagar försvinner jag ältar går ut
Bara vinden kan hjälpa mig nu
För vart jag än går blir det alltid densamma
Ingen skillnad på dom vägar jag vandra
Tittar runtomkring mig och vet inte vart jag ska gå
Men vet att ja'nte längre kan stå och bara se på
Minuter blir timmar och dagar blir år
Skuggorna följer mig vart jag än går
Sparar min tår för det finns inga skäl
Jag glömmer men hjärtat det minns det så väl
Min dag är en mardröm blir piskad av regnet
Hör vindarna viska
Jag hänger i linan försöker att hitta balansen
Hoppet det dör när jag tittar på chansen
Mitt i den dansen jag går i nu
Finns bara önskan att få ett slut
Ett svårt beslut men en svårare handling
Vill bara bli lovad en sanning
Om att få leva i frid
Dela min tid med dom nära jag speglar mig i
Segla i tiden och glömma det gamla
Och när jag sluter mina ögon få drömma om annat
Mitt hjärta e trött
Smärtan har fött massa mörker jag måste ta död på
Men det kostar att köpslå
Känns som jag går genom eld och det bränns
Dekadensen e nära det bär eller brister
Hatar mig själv för jag svär att jag visste
Snart har jag nått min botten jag måste få landa
Jag bara måste få andas
Överallt jag ser vill inte tänka mer
Stannar upp och ber vill inte sjunka ner
Har ingen kraft eller ork men måste fortsätta
Sätta upp mitt mål komma ihåg och jaga mot detta
E fast i en cirkel kan inte styra dit jag lever
Dag efter dag kanske dags och ta nya kliv
E fast i en cirkel kan inte styra dit jag lever
Dag efter dag kanske dags och ta nya kliv
Tittar ut över skog och mark
Vart är jag på väg vart ska jag nånstans
Ensam e stark vart jag än styr
När ingen ser på kan jag gråta i smyg
Överallt hör jag samma sak
När löfterna bryts vad har jag då kvar
Tankarna snurrar en kväll som den här
Jag vandrar på dit fötterna bär
SVARAAAA!
The worst mistake you can make is walking away from the person who actually stood there and waited for you.
Jag saknar dig. Saknar dig så det gör ont i mig. Du har varit den som har funnits mest för mig och stöttat mig. Ví har gjort allt tillsammans, mått dåligt tillsammans, mått bra tillsammans. Vi var en person, du var min andra halva. Men det försvann, snabbt. Av ett snesteg eller två. Gjorda av både dig och mig. Något delade på oss. Vad var det? Varför gjorde det det nu? Hur får man tillbaka oss igen? Så som vi va innan? Snälla kom tillbaka till mig, det är allt jag vill. Skriv till mig eller vad som helst. Jag älskar dig, min borttappade vän. ♥
novell. - läs om ni orkar.
Jag drog fram en av vinflaskorna ur den dammiga hyllan som stod i mitt näst intill omöblerade vardagsrum. Jag slänger mig ned i den hopsjunkna soffan och stoppar en cigarett i mungipan. Tar några bloss på min cancer-pinne, innan jag fyller ett flottigt, smutsigt glas till bredden med mitt billiga vin. Jag beskådar mina knotiga, vita armar. Folk brukar säga att jag är smal. För smal. Det tycker inte jag. Jag vill vara smalare, det är så fint. Jag vill att folk ska vara rädd för att ta i mig. Jag drar upp den stora vita T-shirten en bit över mitt knä. Jag blottade de där rosa-lila färgade ärren. Några av dom var fortfarande röda. Det var ju ändå inte så längesedan jag gjorde det.
Jag var lycklig. För lycklig. Det visste jag själv, men jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär. Ett kort meddelande på Facebook så var det över.
Mitt vardagsrum luktade surt. Antagligen av spya och urin, med tanke på alla de gångerna mina vänner har hjälpt mig hem, efter kvällar på krogen, "vinkvällar" hemma hos en väninna, eller bara när dom har hittat mig ensam på en parkbänk någonstans med en flaska hembränt i handen. Jag brukar oftast ligga och klaga på helt betydelselösa saker. Men ibland saker som faktiskt betyder.
Jag trodde på att jag hade blivit kär. Han fick mig att tro det. Han sög all näring ur mig, genom att låstas. Fick mig att tro på något som inte var sant.
"vi är oövervinneliga. Du får mig att tro på kärlek." Det var så du sa.
Det var så du sa till mig ditt äckel, och jag trodde på dig. Skäms över mig själv.
Jag är glad över att jag är så stark, och så oövervinnelig. Fast i själva verket är jag ju inte det. Jag är svag. Jag tar ett sista bloss på cigaretten innan jag kastar den på mitt kladdiga golv och trycker till med tån. Halsar det sista i vinglaset, och börjar sedan på ett nytt. Börjar pilla lite grann på såren som täcker mina små handleder. Uppmärksamhet. Nej tack. Ett lugn? Ja. Därför.
Jag kryper ihop till en liten boll, och struntar i att hälla upp den röda drycken i glaset, utan jag för mynningen till mina varma läppar. Jag låter den vila där ett tag, innan jag dricker, tills kroppen säger ifrån. Jag måste andas.
Jag reser mig upp från soffan, och tar med mig den tomma vinflaskan som står på bordet. Jag vinglar lite lätt, men promenaden till köket är inte lång. Jag står och tittar ned i diskhon. Den är fylld med brunt, äckligt vatten, och jag kan spegla mig i det där äckliga vattnet. Det är min avskyvärdhet som speglar av sig i vattnet.
På väggen hänger en bild jag har ritat. Jag märkte den inte för ens nu. Det är på oss. Första gången vi träffades, första gången våra läppar möttes. Den natten förenades våra kroppar, och jag hoppade på att aldrig behöva vidröra någon annan igen. Men det blev ju inte så. Nu vidrör individer mig som om jag vore ett historiskt objekt. Och jag har ingen ursäkt till varför dom ska sluta. Det äcklar mig något brutalt.
Jag slänger vinflaskan med all kraft mot väggen. Den går i tusen små delar, och kvar står jag och skakar. Flåsar efter andan. Jag går bort till väggen. Sätter mig på små glasbitar dom skär in i mina lår. Dom smeker mina ben och jag hör hur dom viskar; "allt kommer att bli bra." Jag vet vad jag måste göra. Men jag är för feg. Men nu känns det faktiskt inte lika hemskt längre. Jag tänker på saken ett tag till, men innan jag riktigt har bestämt mig, harmin hjärna och de små glasbitarna gått bakom ryggen på mig, och mina små sköra handleder ligger nu i mitt knä, med en vätska, så klar som vin, rinnandes ut mot mina fingertoppar, och ned på mina lår. Det gick ju snabbt. Det var inte så farligt.
Det du gjorde mot mig, var tusen, ja miljoner gånger mer smärtsamt
ibland är det för svårt att sätta ut en punkt, då sätter vi ett kommatecken där istället och förlänger något som borde tagit slut för längesen.
Vardag.
Tänktee bara påpeka en sak för er..
du vet inte vad du har, förens du har förlorat det..
SJÄLVFÖRTROENDE!
Jag vet att det inte handlar om att jag ska ta tag i vissa saker, till delvis men just nu känner jag mig helt tom. Så tom att jag inte får ut ord. Jag läsare precis en tjejs mail.. Mina tårar rinner ner för det hon skrivit till mig berörde mig djupt. Att inte bli accepterad för den man är, att inte kunna få sticka ut, att aldrig våga.. Det är ingen sjukdom. Folk påverkar oss dagligen, varje dag finns det personer som bli mobbade i skolan för att han eller hon inte har den nyaste mobilen, den rätta frisyren eller dom ”rätta” kläderna. Det finns ingen som är perfekt! Och om det fanns det.. Så skulle jag jätte gärna vilja träffa den personen. Av olika anledningar blir både tjejer och killar mobbade, och att sparka på någon som redan ligger är det fegaste man kan göra. Att aldrig våga säga ifrån, för personen inte har DET självförtroendet. Jag har fått nog av att se kränkande handlingar mot personer som bara vill gott.
Det finns ingen som säger att du INTE FÅR, du måste tro på dig själv. Stänga av från allt det onda, som jag skrev i ett annat inlägg att avundsjuka är den finaste komplimangen du kan få. Det är så! Du får inte låta någon trycka ner dig, du är fin som du är och du har en plats här på jorden. Kasta inte bort ditt liv åt idioter som inte har någont empati i överhuvudtaget. Idioter som själv är där, som sitter med dåligt självförtroende men visar det på annat sätt genom att kränka personer som är en gnutta osäkra i sig själva. Jag har varit där, jag tog mig upp och jag vill hjälpa er!
Ta chanser om du får dom, ge inte upp hoppet förens det är försent, tro på dig själv. Livet är för kort för att ängna din tid till att må dåligt över folk säger till dig – Lär dig att inte ta åt dig. DU ÄR PERFEKT! Strunta i dom personerna som försöker göra allt för att trycka ner dig, och gör allt för att se dig ledsen. Det finns en anledning till varför dom inte tog sig till DIN framtid. Så stå upp för dig själv vännen, Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke.
- Du kan förändra världen, men låt inte världen förändra dig!
And no matter what I say or do, the road always lead back to you..
Tattoo's i'm gonna do.
Angående inlägget om mamma:
det var inte meningen att folk skulle ta det som vissa människor gjorde.
min mamma är inte så sjuk som vissa tolkade det som, hon mår bättre än hon någonsin har gjort och därför kände både hon och jag att det var lämpligt att jag tog bort det inlägget, och anledningen till att jag skrev det var för att jag behövde skriva av mig, så alltså, mamma mår hur bra som helst!
Jag kämpar inte för din skull, utan för min egen.
varje gång jag säger till dig mamma att allt är bra, ljuger jag för att skydda dig.
jag vill inte att du ska veta att allt inte är bra.
allt jag vill är att du ska må bra så därför säger jag inget till dig.
jag kämpar inte fför din skulle, utan för min egen.
och alla dessa "kompisar" som förändras hela tiden, märker att ni utnyttjar mig för mina pengar.
tror ni inte jag behöver all kärlek som finns i världen eller?
jag behöver inga pengar alls, bara en sup och massa kärlek, det är allt som behövs,!
jag blir inte ledsen när jag inte blir bjuden på fester osv, jag inser bara vilka som är mina riktiga vänner!
skriver någon annan dag, behöver vara själv.
Newkid - Jag gråter bara i regnet
Killar? Vi behöver er!
Tack för mig