Hur kan man gå från att kunna ösa ur sig känslor till att bara vara.. tom?
Är det att man inte orkar?
Inte vill?
Att man skjuter bort känslorna?

Jag vill inte kännas vid mina känslor, så jag skjuter dom långt, långt bort.
För om jag vågar känna så kommer allting krascha.
Jag kommer gå i tusen bitar.
Och hur fan klarar man det?
Jag kan inte ens gråta ensam i mitt rum längre.

Och jag kan inte ens försöka må bättre i mitt uppdrag att inte känna dåliga känslor, nej jag klamrar mig fast vid det gamla. Depressionen, ångesten.
För det är tryggt.
Det är inte okänt, jag vet hur man gör.
Gud vet att jag vet hur man gör...
Att jag har spenderat många år med att må dåligt.
Och det känns på något sätt bra.
För det är lättare att vara galen än normal.