jag saknar en vän, en vän som va väldigt nära mig, hon va nog den som har varit närmast mig hela livet, men så en dag i våras så sabbade jag det..
jag kan inte fatta varför jag gjorde det, men jag va avis på henne och "b" och vi brukade alltid göra allt tillsammans men så frågade hon inte om jag ville hänga med, och jag blev ledsen..
men sa det inte till någon..
Hon är den finaste vännen man kan ha och jag saknar dig så obeskrivligt mycket, jag ser dig varje dag och det är en tuff kamp att möta dig i korridorerna.
jag går helst undan för att jag börjar nästan gråta av att se dig, så fucking mycket saknar jag dig, du va liksom ljuset i mörkret, du va den som alltid stöttade mig, vi gjorde allt tillsammans.
minns du varje gång vi åkte till jkpg, pappa fick damp för att jag kom hem för sent, men det sket vi i.
visst vi har bråkat , men vi har alltid blivit sams igen, men denna gången blev vi inte det och jag hatar det så grymt mke.
det är skitjobbigt att inte kunna höra av mig till dig, våra galna stunder, nu är det snart sommar igen & allt jag tänker på är hur kul vi har haft det, vi brukade åka till oknö, va i stan, va hos din pappa, bara glida runt & chilla.
men nu har jag sabbat det..
& du ska veta att jag hatar mig själv något enormt.
allt jag vill är att det ska bli du & jag igen, som det alltid skulle vara, vi lovade varandra det. men jag bröt det. :(
jag vill bara att du ska veta hur mycket jag saknar dig syster, du har varit som min andra halva, det va alltid du & jag.
förlåt mig, önskar allt kan bli bra igen! jag älskar dig! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥