En ung vacker flicka satt en gång på en parkbänk och grät otröstligt. Då gick ortens pastor förbi.
Han tyckte så synd om flickan och ville säga några vänliga ord till henne:
- Varför sitter du här och gråter så förfärligt?Du är ju ung och söt, du har en så vacker klänning, solen skiner, fåglarna sjunger.
Men det hjälpte inte. Flickan bara fortsatte att stortjuta.
Då satte sej prästen bredvid flickan på bänken, la armen lätt runt hennes axlar och sa:
- Kan du inte säga mej varför du gråter?
- Bänken är ju nymålad!