Sann historia, sanna tankar.
Okej.. Sann historia..
Jag är sjutton år, 47 kilo lätt, skinn och ben, men spegeln äter upp det positiva som jag ser, lämna mig ifred för jag orkar inte mer, två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem så, spottar ut skam, jag lever med en fiende lever med en nattsvart känsla så vidrig, men känns som döden knackar på när man är ensam. Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan, tänk di...g en massa människor som samlas runt dig och pekar ut alla dina fel som ett mönster. Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet, det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster. Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna. Sömnlös, hoppet hoppade av första chansen det fick så jag mår botten idag. Våra liv kan kännas tomma och iscensatta tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas det äter upp mig inifrån, självkänslan ligger i respirator så skadad och väntar. Den positiva lilla tjejen är försvunnen, blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker, varför spelar spegeln ett spel mot mig? Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig? Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang, när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band? Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp. Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra. En osynlig 17-åring vore allas dröm men inte på det sättet det skeppet har gått på grund, låt mig inte sitta själv idag igen, låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem. Blickarna i korridoren är som knivhugg i låren, det är sånt som får mig att överväga resan till båren. Tonåren, som skulle vara något bra varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar? Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel, det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel, det finns ingenting som går upp, allting går ner, bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
Jag är sjutton år, 47 kilo lätt, skinn och ben, men spegeln äter upp det positiva som jag ser, lämna mig ifred för jag orkar inte mer, två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem så, spottar ut skam, jag lever med en fiende lever med en nattsvart känsla så vidrig, men känns som döden knackar på när man är ensam. Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan, tänk di...g en massa människor som samlas runt dig och pekar ut alla dina fel som ett mönster. Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet, det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster. Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna. Sömnlös, hoppet hoppade av första chansen det fick så jag mår botten idag. Våra liv kan kännas tomma och iscensatta tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas det äter upp mig inifrån, självkänslan ligger i respirator så skadad och väntar. Den positiva lilla tjejen är försvunnen, blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker, varför spelar spegeln ett spel mot mig? Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig? Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang, när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band? Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp. Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra. En osynlig 17-åring vore allas dröm men inte på det sättet det skeppet har gått på grund, låt mig inte sitta själv idag igen, låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem. Blickarna i korridoren är som knivhugg i låren, det är sånt som får mig att överväga resan till båren. Tonåren, som skulle vara något bra varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar? Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel, det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel, det finns ingenting som går upp, allting går ner, bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
Emelie
Du är snygg..!